Hur tänkte ni? Öppet brev till politikerna.

Kära politiker,

~ Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor inte längre får vara sjuka efter en viss tid?

Som om sjukdom vore tidsinställd och kunde ta slut i enlighet med era anvisningar, likt en äggklocka som tickar på tills tiden är ute och sen stannar.

~ Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor, som nu tvingas gå igenom arbetsmarknadsåtgärder, ska leva på en nivå långt under existensminimum (om de inte har varit medlemmar i en a-kassa tillräckligt länge)? Eller missade ni kanske en nolla på slutet av grundnivån?

Blir man friskare av att leva under en extrem ekonomisk press, där den lilla inkomsten knappt täcker hälften av de nödvändigaste räkningarna (hyra, mat, el, telefon, internet)? Blir man friskare om man inte längre kan äta ordentligt? Kan man lättare ta till sig rehabilitering och eventuella andra åtgärder under stress? Kan man alls ta in någon information i ett akut traumatiskt läge orsakat av en plötslig strypning av inkomsten? (Jag fick själv först nu, två veckor innan utförsäkringen, veta att jag bara kommer att få 4.000 kr från och med juni – och det räcker inte på långa vägar!)

~ Hur tänkte ni när ni beslutade att socialbidrag bara ska utbetalas till dem som först har gjort sig av med alla tillgångar?

Vill ni verkligen skyffla över summorna för sjukersättningen till socialbidrag? Sanningen är ju den att siffrorna i statistiken bara omfördelas som det är nu. Utgifterna för ”välfärden” blir minst desamma som tidigare, om inte högre, det är bara olika instanser som betalar ut dem.

Varför inte istället ge ”startbidrag” till dem som med hjälp av det skulle kunna klara sig själva på sikt, om de bara får en skjuts uppåt i början under rehabiliteringen?

Varför ska de som på en gång slösar bort varenda öre de får belönas för det med att få ännu mer pengar? Medan de som aldrig har utnyttjat systemet inte får nånting, utan först tvingas göra sig av med allt de har, så att de blir beroende av socialbidrag för resten av livet i värsta fall. Vill ni inte hjälpa människor att få en dräglig tillvaro så att de kan bidra till samhället igen? Varför då tvinga dem ned så långt det bara går, och sedan hålla dem kvar på botten?

~ Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor ska behöva leva i fullständig ovisshet om den närmaste framtiden? I stor otrygghet.

Vad händer oss efter de tre aktivitetsmånaderna? Ingen kan svara på det. Blir det en fortsatt tillvaro utan inkomst alls tills socialbidragskraven på fullständig utblottelse uppfylls, men med bibehållen sjukdom? Väntar där kanske tvångsarbete trots svår sjukdom? Eller blir det månader och år av överklaganden, utan inkomst under tiden, med förvärrad sjukdom som resultat? Ja, vad blir det? Ovissheten i sig skapar en oerhörd ångest hos dem som redan är i en utsatt situation. Särskilt när de möjliga utvägarna inte är val mellan bättre alternativ än pest och kolera.

~ Hur tänkte ni när ni beslutade att det ska bli mycket svårt att få tillbaka sjukersättningen efter en utförsäkring?

Vem kan uppfylla de nya villkoren utan att vara fysiskt invalidiserad? Mätbar och synlig oförmåga finns bara vid en del sjukdomsfall. Psykiska lidanden, svår ångest, djupa depressioner, frekventa självmordstankar – är de bra förutsättningar för att klara ett arbete?

~ Hur tänkte ni när ni beslutade att långvarigt sjuka människor ska rensas ut från arbetsmarknaden för gott?

Det blir ju konsekvensen för många som inte klarar ett vanligt heltids- eller deltidsarbete. Eller som inte klarar det just nu. Hur ska de nånsin kunna komma tillbaka om de bedöms som ”hopplösa” fall och stängs ute från arbetsmarknaden? Varför ta bort den tidsbegränsade sjukersättningen som omprövas regelbundet och som fortfarande räknar med människors värde, där deras resurser bara ses som tillfälligt ur funktion? Många som befinner sig på gränsen kommer nu att stängas ute för gott, mot sin vilja. För vem vill inte kunna arbeta och försörja sig själv? Vem vill inte vara frisk? Tyvärr räcker inte viljan hela vägen, även om den kan räcka bra långt. Varför har ni tagit bort möjligheten för många att återvända till en meningsfull och samhällsnyttig tillvaro?

Det verkar vara en mycket svartvit syn som ligger bakom de nya reglerna. Antingen ses människor som sjuka under en viss bestämd tid eller för gott, några gråzoner finns inte, inga mellanting. Ingen individuell anpassning. Ingen verklighetsförankring.

Vad mer krävs egentligen för att ni ska se vad vi som utsätts för de nya reglerna erfar – att de inte medför något gott, utan orsakar ännu mer sjukdom, lidande och utanförskap.

Så onödigt! Så omänskligt! Så sorgligt!

~ Tänkte ni alls på det här?

Jag vill väldigt gärna ha svar från er som är ansvariga för det här!

Så skriv en kommentar här eller maila (adress finns i marginalen).

Läs gärna mer i min blogg om ni vill veta hur det här ser ut från andra sidan beslutsfattarskrivborden. I den råa verkligheten. I min vardag.

(Ni andra som läser det här får förstås mycket gärna också kommentera och dela med er av era erfarenheter. Sånt ni tycker att politikerna bör få veta.)

Fler inlägg om det här:

http://pillaren.wordpress.com/2010/05/15/svar-fran-politikerna/

http://pillaren.wordpress.com/2010/05/14/vad-vill-ni-ha-av-politikerna/

http://pillaren.wordpress.com/2010/05/16/svar-fran-politikerna-del-ii/
http://pillaren.wordpress.com/2010/05/31/partiprinsessan-summerar/