Osynligt sjuk

Att ha en osynlig sjukdom är bra.

Man kan gå ut på gatan och vara bland vanligt folk med vanliga liv, och låtsas som om man är en av dem. Låtsas vara frisk. Typ.

Men osynliga ogenomträngliga murar skiljer oss åt. Vi lever som vore det i olika länder.

Eller kanske inte?

Kanske de kärnfriska och lyckade också ofta spelar teater och låtsas som om livet är bra hela tiden? Fast de är så där leende och glada, fräscha och pigga. Kanske de putsar fasaden tills den skiner så där lagom mycket? Men ibland rämnar även deras fasader en aning, de spricker och en strimma mörker bryter igenom. En tår dunstar bort på kinden. Men i övrigt anar ingen hur det ser ut bakom järnridån…

Att ha en osynlig sjukdom är bra.

Ingen anar hur det är fatt om man inte talar om det.

Men det kräver en ofantlig styrka och kraft att hålla inne smärtan, tårarna och ångesten. Det tar så mycket energi att låtsas, så man hellre håller sig undan från folk, sitter hemma och gråter förtvivlat.

Det tar förvisso också massor av energi att bryta ihop i ensamheten var och varannan dag. Att åka berg och dalbana på smärtans räls. Att slungas nedför stupen i hisnande fart, så snabbt så man tror att vagnen ska lossna vilken sekund som helst, och ibland susa uppåt en kort sväng, färdas upp och ner en minut, så det svindlar i maggropen. Så man nästan skriker av skräckblandad förtjusning. Innan färden bär neråt i rasande fart igen.

Att ha en osynlig sjukdom är inte bara bra.

Det händer att folk inte tror att man är särskilt sjuk eftersom det inte syns. De kanske tror att man bluffar, eftersom man bevisligen har det knivskarpa intellektet i behåll, och är kreativ och bra på massor av saker.

Tänk om arbetslivet var anpassat efter hur osynliga sjukdomar beter sig, så man kunde jobba när man befinner sig på topp, och vila när man har åkt ner rejält under isen. Istället för att man ska slita ut sig totalt i fruktlösa försök att klara av det de friska klarar, bara för att man VILL. Och bli sjukare av det… Att bara sitta hemma ensam är inte kul… Men varje insats man gör i ren viljekraft kräver allt, och man får sota för det i veckor efteråt.

Att ha en osynlig sjukdom är särskilt ”obra” i förhållande till myndigheter, och ibland läkare. Det de inte ser finns inte. Fast det gör vansinnigt ont, fast det periodvis är totalt handikappande. Därför händer det att de tror att man är alldeles frisk om man inte verkar tillräckligt sjuk. Det är riktigt dåligt. Då ryker inkomsten. Så står man där, för sjuk för att arbeta, och till synes för frisk för att få rätt till sjukpenning.

Att ha en osynlig sjukdom är också ett helvete.

Den som har ett brutet ben behöver inte bevisa att han/hon är skadad. Det syns. Den som har en pulvriserad själ blir mald en gång till i den hårda bevisföringsprocessen. Att inte bli trodd när man är på botten känns som att bli sparkad om man redan ligger ner.

Att ha en osynlig sjukdom är ett helvete och en välsignelse på samma gång.

Ibland föds de bästa idéerna och vackraste skapelserna ur mörkerdjupen, sånt som aldrig skulle ha kommit till om allt bara hade lunkat på i jämngrå takt.

Ett liv med korta färgsprakande höjder och långa djupa kompakt mörka dalar, det vore ett livsvänligt landskap trots allt, om världen i övrigt bara var anpassad för det. Om det inte betydde ständig oro för framtiden och en ekonomisk press. Om inte alla nödvändigtvis var tvungna att tryckas in i samma trånga mall som passar en del men inte alla, som är anpassad för de friska.

Då vore det sjuka inte så sjukt, utan bara en variation bland många andra.