Har filat på det här brevet ett tag, men nu måste jag nog skicka iväg det om de ska hinna förbereda sig för att åtgärda det mest akuta direkt efter valet om de vinner. Hjälp mig gärna att sprida det vidare!
~ ~ ~
Hej, Mona, Lars, Maria och Peter!
Ursäkta den familjära tonen, men som folksessa känner jag att jag vill tilltala de politiker jag har tänkt välja att sätta mitt hopp till inför de kommande fyra åren, som vänner.
Det här är ett nödrop som jag för fram som representant för många sjuka som har det mycket svårt just nu och som inte orkar skriva till er, som inte hittar orden.
Jag skrev ett brev till er och drygt 396 andra politiker i våras, det fick tyvärr inte så många svar, och de flesta var standardsvar, även från era partier. Här kan ni läsa brevet:
http://pillaren.wordpress.com/2010/05/13/hur-tankte-ni-oppet-brev-till-politikerna/
Och jag sitter fortfarande här och funderar över situationen i vårt land, särskilt nu inför valet.
Först tänkte jag ge er en liten personlig bakgrund. Sen följer några tips som ni kan ha stor nytta av på en gång om ni vinner valet.
Jag har varit långtidssjukskriven och blev utförsäkrad i sommar. Har levt mestadels på sparade pengar under utförsäkringstiden eftersom de knappa 4.000 kr jag fick från a-kassan inte räckte både till hyran för min lilla etta, och till mat och allt annat. Och jag är helt utan inkomst fr.o.m. 1 september under oviss tid framåt, i väntan på besked från Försäkringskassan om jag får förnyad sjukpenning eller inte. Jag har hört att det kan ta upp till sex månader att få svar på det, och att många inte får ersättningen beviljad utan måste överklaga, vilket kan ta ungefär hur lång tid som helst. Jag har inte ens fått pappret från Försäkringskassan än om att jag har sjukanmält mig på nytt för en vecka sen. Hoppas att min anmälan inte har kommit bort i mängden. Jag vet inte heller om min SGI finns kvar.
Jag lever under en obeskrivlig ångest över situationen som utförsäkringen har försatt mig i. Jag är alldeles sönderstressad. Och det har gjort att jag är tillbaka långt under nollstrecket vad gäller tillfrisknandeprocessen. Jag som hade kämpat så hårt för att komma tillbaka och hade kommit en bit på vägen, måste nu varje dag samla ny kraft bara för att överleva, måste försöka se en ljusning i det kompakta mörkret.
Jag hoppas att jag släpps in i sjukförsäkringen igen, som jag har bidragit till med skattemedel medan jag var frisk, och för all del medan jag har varit sjuk också, vi sjuka beskattas ju hårt. Annars vet jag faktiskt inte hur det ska gå. Jag har redan tillbringat sju år helt utanför samhället på grund av en myndighets misstag en gång tidigare. Jag orkar inte utsättas för det igen. Jag behöver ha en trygg grund att stå på om jag nånsin ska kunna bli frisk. Jag behöver inte få mattan bortryckt under fötterna gång på gång. Det skedde även under det senaste rödgröna styret, genom ständiga omprövningar av sjukersättningen och oerhört påfrestande manglingar för att mäta min ”arbetsförmåga” som varje gång tyvärr hamnade på noll. Ironiskt nog står det på läkarintyget att jag inte får utsättas för stress eftersom det förvärrar mina sjukdomar… Jag sa nej till förtidspensionering när det erbjöds för några år sen, eftersom det lät så definitivt. Jag vill ju bli frisk och kunna arbeta igen. Men någon rehabilitering eller annan hjälp har jag hittills inte sett röken av, trots att jag har frågat efter det. Istället har jag bara blivit allt sjukare.
Jag är osynligt sjuk. Läs här om hur det kan vara:
http://pillaren.wordpress.com/2010/08/29/osynligt-sjuk/
Ser förmodligen frisk ut, är högutbildad, bra på massor av saker, och vet hur man smälter in bland friska, men lider bl.a. av fruktansvärd ångest, tvångssyndrom, svåra depressioner, är ofta suicidal numera (särskilt efter att jag blev utförsäkrad, minsta lilla som händer nu kan innebära slutet), sover dåligt så jag är dödstrött för det mesta, har ont överallt, kroniska fysiska skador och en ihållande feber sen ett år tillbaka, nånting är väldigt fel i kroppen. Sitter hemma helt isolerad 99% av tiden, har förlorat kontakten med vänner och anhöriga, för att jag inte orkar med något och sällan ens kan gå ut p.g.a. sjukdomarna. Det var inte precis så här jag ville att livet skulle bli…
Vad tänker ni rödgröna göra för mig och de många andra som har blivit utförsäkrade och inte har fått någon hjälp heller under alliansens regering, utan bara har blivit fattigare och sjukare?
Här är några förslag:
1) Stupstocken behöver avskaffas den 20:e september 2010, och de som har hamnat utanför behöver snabbt få komma in i gemenskapen igen. Om ni väntar tills januari 2011 med att avskaffa den, som ni har sagt, så kommer det att vara för sent för många… Både för dem som redan har utförsäkrats och har hamnat mellan stolarna och för dem som kommer att utförsäkras fram till årsskiftet. Kan ni göra ett undantag från gängse regelpraxis eftersom det är en akut situation som inte kan vänta?
2) Inför tidsbegränsad ersättning på nytt. Annars finns det inget sätt för många långtidssjuka att hinna bli friska på. Sjukdom är inte tidsinställd, och tillfrisknande påskyndas inte av stress och tvångsåtgärder som alliansen tycks tro.
3) Ta bort de frekventa omprövningarna av rätten till sjukersättning. Sjuka borde inte behöva ägna all sin kraft åt att gång på gång bevisa att de är sjuka. Då får de aldrig möjlighet att bli friska. Det är också ett slöseri med sjukvårdens resurser, eftersom läkare inte får tid att behandla patienter för alla intyg som ska skrivas.
4) Sjuka ska inte hänvisas till sociala myndigheter. Dessa är redan överbelastade av helt andra målgrupper. Sjuka nekas för övrigt försörjningsstöd innan de har gjort sig av med allt av värde, och tusen och en regler krånglar till det så att en del blir vräkta på kuppen. Att utsätta sjuka människor för en fruktansvärd ekonomisk press är orimligt. Varför överföra sjuka från en tillfällig försäkring till vad som för många, som tvingas nerför samhällsstegen i rasande fart, kommer att innebära ett livslångt bidragsberoende? Varför skicka dem ur askan i elden? Sjuka ska ha rätt till sjukförsäkring tills de är friska.
5) Ändra tillbaka reglerna för sjukförsäkringen så att de är anpassade till verkliga förhållanden och inte lämnar fältet fritt för vansinniga tolkningar utförda av personer utan medicinsk utbildning (eller försäkringsläkare med helt annan specialistkompetens än vad de enskilda fallen handlar om). Försäkringskasseanställda ska väl inte agera som sjukpoliser iförda fyrkantiga regelglasögon, och friskförklara dem som läkare har intygat är sjuka?
6) Erbjudande om rehabilitering är i dagsläget bara en vacker teori för många av dem som nu har hamnat utanför – hjälp sjuka att bli friska! Arbetslinjen måste föregås av en vård- och rehabiliteringslinje för att det ska kunna lyckas. Sysselsättning i olika åtgärder är inte detsamma som vård och rehabilitering! Det kan tvärtom förvärra situationen.
7) Avskaffa den obligatoriska prövningen av sjuka gentemot en fiktiv arbetsmarknad. De sjuka som klarar av någon form av arbete utan att bli sjukare av det lär själva efterfråga hjälp att hitta arbete om det skulle vara aktuellt. Vi är inte ett fuskande folk, och sjuktalen är inte högre än i andra länder!
Det finns inte tid för långa utredningar i det här läget, många sjuka försöker överleva fram till valet, många sätter sitt hopp till er, blir de svikna då och måste vänta ett halvår (eller fyra år!) till på förändring så tyder det mesta på att vi kommer att få en hög självmordsstatistik bland de mest utsatta. Jag har många sjuka vänner som kämpar… Jag läser förtvivlade brev varje dag. Jag kämpar själv.
Jag hoppas innerligt att ni gör dessa saker som en akut åtgärd innan ni filar på resten!
Om ni vill ha lite inspiration i arbetet så får ni gärna läsa mina politiska tal:
http://pillaren.wordpress.com/2010/06/29/prinsesstalet-under-sjukupproret/
http://pillaren.wordpress.com/2010/08/21/prinsessans-isdans-fran-sjukupproret/
Kanske det är just politik som jag borde ägna mig åt…? Om jag bara vore frisk…
Jag brinner ju för att förändra så mycket som är galet…
Jag ger allt…och mer än så…använder energi jag inte har för att försöka göra en liten skillnad i den här världen.
Det får väl ses som mitt solidariska ”sjukbidrag” – jag kör slut på mig tills jag rasar ihop fullständigt (numera händer det varje dag), i hopp om att åtminstone andra ska kunna få det bra. Det ger livet lite mening under den tid jag har kvar.
Sessan
Otroligt bra skrivet,,befinner mig i en liknande sits.
Har arbetat och betalt skatt i hela mitt liv (är 53 år)
men när hjälpen behövs, blir man ifrågasatt och utfryst.
Man är inte ett vitten värd. Skall genomföra ytterligare en
op nästa vecka, men är inte sjukskriven, för jag är utförsäkrad. Jag har förbrukat mina sjukdagar,,,,
Lite trist, för jag har fler op framför mig.
Nä, det är kanske dax att damma av stupstocken i gen.
Eller blåsa liv i dom gamla dårhusen, och sätta oss där.
Så slipper vi synas , men ge oss inte internet, för då gaddar vi ihop oss.
Men, svinhugg går igen, brukar jag säga, och karma finns.
Suck!
Jättebra och utförligt skrivet.
Skulle bara vilja kompletera med en punkt, vad gäller “goda råd”
Höj ersättningarna omgående för långtidsarbetslösa med 65& A-kassa eller aktivitetsstöd/ersättning (JUG, fas3) för att att undvika långtidssjukskrivning alt självmord även här.
Sjukskrivningskostnader och sociala kostnader kommer att öka katastrofalt framöver, om man inte fort åtgärdar situationen!
Drabbade av nuvarande situationer är inte bara grupperna här nämda, utan även barnen, andra anhöriga och vänner
Så “Sjukt”bra kram Zita
Jag fick ett första svar, tyvärr inte från Mona själv. Förhoppningsvis har hon i alla fall läst det.
Men varför känns det bara som ännu ett standardsvar i raden? Med samma mantran som vanligt, samma propagandapunkter som vanligt.
Som om ingen såg mina akuta punkter…
Jag skrev personligt. Förtjänade inte brevet ett personligt svar?
***
Hej Sessan!
Tack för ditt brev till Mona Sahlin, jag har blivit ombedd att ge dig ett svar.
Du tar upp ett viktigt ämne i ditt brev, nämligen hur den borgerliga regeringen har raserat sjukförsäkringen och på kort tid ökat orättvisorna i Sverige.
Regeringens företrädare har själva erkänt att man har gjort detta för att bekosta de stora skattesänkningarna för de allra rikaste.
Svårt sjuka som orkar ha kvar jobbet på deltid tvingas nu säga upp sig, bli arbetslösa på heltid och söka socialbidrag. En ny stor grupp av försäkringslösa har vuxit fram.
Det är inte bara orättvist, det är orättfärdigt!
Vi kan alla bli sjuka och då ska vi kunna vara säkra på att vi både får rehabilitering för att snabbt komma tillbaka till arbete, och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Vi vill därför ta bort stupstocken i sjukförsäkringen och satsa mer på rehabilitering. Alla skall garanteras en
individuell bedömning. Vi ökar resurserna på detta med 800 miljoner kr/år under 2011 och 2012.
Vi rödgröna har genom vår överenskommelse om sjukförsäkringen visat att det finns ett alternativ till regeringens kalla politik. Vi vill höja taket i sjukförsäkringen för att fler ska få en ekonomisk trygghet när de är sjuka. Vi föreslår också att ersättningen i sjukpenningen höjs till 80 procent under hela sjukskrivningsperioden.
Nu krävs alla gemensamma krafter för att vi ska få ett samhälle med mer solidaritet och rättvisa, inte ökade klyftor. I det arbetet är även du mycket viktig.
Tala med grannar och vänner, uppmana dem att gå och rösta. Sverige behöver sammanhållning och solidaritet – inte ökade orättvisor.
Om det handlar valet den 19 september.
Tack för att du tog dig tid att skriva.
Vänliga hälsningar
Jenny Salaj
Jag ska tipsa Ylva Johansson och Veronica Palm om ditt inlägg.
Mvh
Calle
Hej!
Jag har länkat ditt inlägg till min blogg, då jag skriver om ekonomin för de utförsäkrade. Jag försöker förstå och tolka siffrorna i rapporterna utifrån hur många som fallit mellan stolarna i systemen, inte fått ny sjukförsäkring och inte kan rehabiliteras osv.
Det du skriver är ett exempel på det jag tänkte – en oviss ekonomisk situation som en följd av denna reform. Jag har utbildat mig och jobbat i vårdsektorn i 15 år och går numer forskarutbildning och kandiderar till riksdagen. Men det jag hela tiden tänker om sjukförsäkringsförändringarna sedan 2008 utifrån min bakgrund i hälso- och sjukvården och att jag forskat om diagnoser i primärvården i 3-4 år, är på sambandet mellan psykisk och fysisk ohälsa och hur en svår ekonomisk situation kan påverka hälsan och tillfrisknandet, precis som du skriver. Dvs att denna reform riskerar att försämra hälsotillståndet hos många redan sjuka. Hur som helst, jag är glad att du åtminstone fått ett svar från mitt parti hittills. Nu jobbar vi för valseger och för en bättre sjukförsäkring.
Ja, det stämmer att det finns ett samband där, men det handlar inte bara om ekonomin, utan själva pressen att hela tiden behöva bevisa om och om igen hur sjuk man är… Och oron för hur det ska gå, om man nånsin ska kunna komma tillbaka i arbete. När ska man få tid att bli frisk? Och hur? Det verkar inte erbjudas någon vård ens om man ropar efter det.
Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu.
Och det är p.g.a. utförsäkringen.
Ska läsa ditt blogginlägg om det här.
Det visade sig att svaret från (s) var ett standardsvar, då en annan som skrev om något annat hade fått ett identiskt svar.
Jag förstår om man inte kan svara på alla brev personligt, men när det handlar om tips på vad som verkligen akut behöver göras, så kunde väl någon ha tagit sig den tiden?
Det är liksom inte taget ur luften, utan från verkligheten, från vad tusentals sjuka går igenom just nu, och som de borde slippa erfara på det råa sätt som sker.
Lycka till i valet!
Om jag lyckas ta mig tillbaka till livet en dag så ses vi kanske i riksdagen.
[...] Läs en längre version av förslaget här. [...]
Tack.
Tack för att någon orkar att, trots förtvivlans förlamande mörker, få ut den bistra sanningen. Själv har jag börjat på brev och insändare många gånger, men jag blir oftast blockerad av hopplöshetens svarta moln, som liksom lägger sig över orden och hindrar dem från att komma fram i rätt ordning…
Själv har jag varit utan ersättning, utan pengar i flera år nu, jag har en underbar man som försörjer mig med sin låga inkomst och det är han som är mitt enda trygghetsnät, utan honom hamnar jag på gatan eller i graven. Vilket ju är som politikerna vill ha det, tro mig ; ättestupan är återinförd i Svea Rike.
Jag hade varit sjuk i många år, fått absolut ingen hjälp med rehabilitering men verkligen gjort allt jag kunnat själv för att bli friskare ( mindre sjuk ), och eftersom jag alltid varit en människa med envis optimism, hade jag stora förhoppningar om att kunna bli bra nog för att arbeta i någon utsträckning. Mina ansträngningar gav resultat, men inte det resultat som staten krävde. Mina förutsättningar var för dåliga för att vara acceptabla, så efter att försäkringskassans egna läkare kommit fram till att jag var för sjuk för att kunna utföra något jobb i någon utsträckning, sett till hela arbetsmarknaden, men att jag på grund av min rel. låga ålder ändå skulle slussas ut, via åtgärder ( jo det är sant, de motsäger sig själva så, jag har det i skrift ), krossades jag. Inte på en gång, jag försökte om och om igen att öppna upp till förslag om åtgärder på en nivå som var fysiskt möjlig för mig, jag vill ju jobba, men efter många turer och brutna löften brakade allt ihop. Det blev svart. Jag har aldrig varit så djupt ner i gyttjan, att ta ett andetag i taget för att överleva blev min hela tillvaro. Jag kunde inte tänka, inte prata, inte någonting, bara gråta och andas. Vägen hit har varit lång, och här är ingen bra plats att vara, jag är en spillra, men trots min ständiga värk, all vidrig sjukdom, fattigdom och förtvivlan så är det bättre än det var då, då när Försäkringskassan krossade mig. Hur länge jag orkar med min tillvaro, hur länge korthuset håller ihop, det vete gudarna men livet får fortsätta med ett andetag i taget, minut för minut…
Dessvärre måste jag säga att min mardröm började under det socialdemokratiska styret, så om det verkligen existerar en större empati bland de rödgröna, så har jag inte sett det. De talar vackert ( farmor brukade säga att det låter stort när katten skiter… )men ibland känns det som att det passar dem utmärkt att kunna skylla på alliansen fast de själva egentligen är samma känslokalla monster. Det känns viktigt att belysa att det var de som började häxjakten, för de verkar ha glömt det fullständigt.
Nu ser situationen i Sverige mörk ut och jag hoppas innerligt att socialdemokraterna tar det på allvar och letar sig tillbaka till sina rötter. För utan empati från toppen, sprider sig giftet till gräsrötterna och jorden.
Trots mina dystra ord, tänker jag på alla dem därute som är i underläge, må ljus och kärlek svepa in i våra liv och jaga mörkret på flykten!
Med önskan om ljusning,
Suzanne Hovberg
Tack för din kommentar, Suzanne.
Känner igen mig i så mycket av det du skriver…
Har också blivit fruktansvärt krossad av myndigheter under många år, och t.o.m. av vården. Försökt bli frisk på egen hand, men hur går det till när man knuffas huvudstupa ner för stupet gång på gång, just när man har kravlat sig upp. Det handlar ju inte om att vi inte VILL. Tänk om samhället hjälpte till istället för att förstöra för oss…
Om de rödgröna inte gör som de sagt ifall de nu ens får chansen, så är väl enda alternativet att starta ett nytt parti som kämpar för alla oss som har hamnat utanför.
Kram
Ja, du prinsessan,
precis som du har jag tänkt att om jag vore frisk, kanske det vore politiken som jag skulle ge mig in i…arbeta för att skapa en mänskligare politik, ett mänskligare Sverige…men nu är det ju just det att energin inte finns. Så låt oss hoppas att de som är friska och orkar vara politiskt aktiva vaknar nu och vänder den empatilösa trenden så att Sverige kan återgå till att vara ett tryggt land där solidaritet och medkänsla lever och frodas…
Jag vill än en gång tacka dig för att du orkar göra det du gör, orkar skriva, orkar kämpa…jag vet vad det kan kosta! Ta hand om dig och vet att du är viktig och värdefull, både när du orkar och när du inte gör det!
Mängder av goda tankar,
kram,
Suzanne
Tack,
Även om du inte orkar engagera dig så kan du gå med i partiet om det bildas… Om tillräckligt många stödjer det kan vi komma in i riksdagen redan på första valet…
Jag kämpar fast jag inte orkar. För ska man vänta på att friska ska göra det så lär man få vänta resten av livet.
Kram
Absolut, den dagen det partiet bildas går jag med på stört!
Och visst får man kämpa utan ork, det håller jag naturligtvis med om, men jag hoppas ändå att även de friska ska vakna…för det känns så sorgligt om människor inte kan känna empati för de mer utsatta, bara för att de själva har haft turen att slippa sjukdom och olyckor…
Självklart får vi alla, var och en på sitt sätt, ta ansvar för att göra det som är möjligt för att förbättra världen, hur stort eller litet det än må vara…även det lilla kan ju vara stort…och den som klarar att åstadkomma mer än den personliga orken egentligen räcker till, ja den har utfört mirakler.
Kram,
Suzanne
[...] och med energi jag inte har, försökt lyfta fram sjukförsäkringsfrågan innan valet och uppmärksamma SAMTLIGA politiker på vad som faktiskt händer i vårt land. Få ville lyssna, ett litet fåtal av [...]