Har funderat i de banorna tidigare, men vill ta upp tråden igen.
En del tycks tro att de är garderade mot sjukdom, att steget är så stort mellan hälsa och ohälsa.
Men nej, det skiljer inte mer än en millimeter. Vem som helst kan hamna på fel sida om strecket, halka och trilla ner i avgrunden.
Men att ta sig tillbaka går inte alls lika lätt. Om det ens går alla gånger.
Nära sanningen är nog att ingen är helt frisk eller helt sjuk.
Tänker bl.a. på det jag läste nånstans, att alla passar in på minst en psykiatrisk diagnos enligt DSMIV. Ganska trösterikt…
Arv, miljö, hjärnkemi. Vad avgör om just din diagnos blir övermäktig? Om den inte passar in där just du befinner dig? Om den sticker ut och gör det svårt för dig?
Är det samhället det är mest fel på, kanske, som inte tillåter särskilt mycket variationer och individualitet i livet såväl som i arbetslivet, utan att det ska ses som något som är fel och behöver åtgärdas medicinskt?
När det egentligen ofta är en reaktion på en sjuk omgivning, ett sjukt system. Och som förvärras dramatiskt av det.
Utförsäkringen är ett bra exempel. Jag och många med mig har sällan eller aldrig mått så dåligt som av den tortyren.
Den gjorde det ”vanliga” lidandet som ofta gick att hantera någorlunda, åtminstone dölja, till ett rent helvete som blev okontrollerbart till sist, och som var synligt för alla. Som kunde ha kostat mig livet.
Tänk om det gick att anpassa samhället så att alla får plats och kan göra det de är bra på utan att behöva pressas till max och stressas sönder och få fler sjukdomar som en följd av misslyckade försök att passa in i det ”normala”. Tänk vilken vinst det vore, både för individen som då definieras utifrån det friska och får koncentrera sig på det istället för på det som inte fungerar, som får använda sina talanger – och för samhället som helhet.
Tänk om vi kunde skrota klockorna, eller låta bli att titta på dem annat än när det gäller liv och död, och börja göra allt i mänsklig takt istället. Redan det tror jag att många skulle må bättre av.
Tänk om erfarenheten av sjukdomar kunde räknas som en tillgång istället för ett funktionshinder…
Tänk om överlevandet och hanterandet av dem skulle premieras, ses som en merit i CV’n, en guldmedalj.
Tänk att under arbetsintervjun få höra:
- Oj, så du har klarat dig igenom cancer, benbrott och ett femtiotal bipolära depressioner, och det sistnämnda hänger kvar, nämen vad bra, det är ju precis en sådan person som vi söker för vårt företag, där vi behöver någon som har massor av empati och erfarenhet av livets mörka sidor! Ja, självfallet går det bra att du får ledigt när ångesten tar nya strypgrepp och mörkret slukar dig för en tid… Och visst går det bra att du trappar upp långsamt från några timmar i veckan till kanske 10 eller 25% eller mer om du klarar det. Välkommen till oss!
Var sitter egentligen problemet?
I synen på ekonomi och maxproduktivitet som det allra viktigaste? Viktigare än människor.
I synen på vad som är sjukt/friskt?
I ”de friskas” ögon? De som inte vill erkänna ens inför sig själva att det lika gärna kunde ha varit de som blev allvarligt sjuka. I rädslan att det kanske är deras tur nästa gång, och de desperata försöken, kanske omedvetet, att hålla det ifrån sig?
Du kan sätta fingret på precis rätt knapp och jag läser med både humor och allvar.
Nutidens filosofi är den som har mycket vill ha mer och de verkar kunna göra vad som helst för sina mål.
Visst kan vi ändra på det men den processen med återskapandet, tar betydligt längre tid än egoismen.
Moderaterna är nutidens Bödlar.
jaaa.. himla bra beskrivet ..och tänkt !!
en sån männisosyn och en sån insiktsfull politisk hållning vill ´vi –v äl absolut ha `!!
Debatten om sjuka vidrör något centralt (sjukt) i vår kultur, ja samhällets akilleshäl. Samhället är uppbyggt kring effektivitet och lönsamhet. Ekonomi. Och för det krävs friska människor.
Så vad ska man göra med de sjuka (kostsamma) ? De blir den felande länken mellan ett mänskligt samhälle och ett omänskligt. De bär vittnesbörden om hur världen är funtad, bakom alla ord och bakom allt prat om välfärd – materialism.
De sjukas situation belyser den orimliga livsfilosifin vi går omkring och när: att alltid vara ung, alltid vara vacker, alltid vara frisk och framgångsrik. Motsatsen är sjuk och gammal. Och sånt prioriteras inte !
Det är ett problem samtidigt inneboende i vår industriella kultur; man ser inte till människors hälsa !
Så hur ska man motverka sjukdomar när samhällshjulet inte kan ge utrymme för en helhetssyn på människan ? Hur kan man tala om ”hälsa” när den enda hälsan man prioriterar är den fysiska….Och hur har man mage att sätta åt de som blivit sjuka när det inte funnits någon hälsoaspekt att gå efter ?
Som sagt, den här frågan är större än vad folk egentligen anar !
Men en av mina poänger är att det är samhället som gör att sjuka ses som ”kostsamma”.
Det är för att vi inte blir insläppta helt och fullt – det är ju inte vi som har valt och skapat utanförskapet. I alla fall försöker jag överbrygga det på alla sätt, även fast jag inte orkar med det. För att jag vill!
Det är för att vi inte uppskattas för det vi faktiskt kan göra trots sjukdomarna (även om det inte är avlönat eller på 100% eller ens 10%) – det vi gör är viktiga insatser. Om vi inte gjorde det vi gör skulle det bli ännu mer för de friska att göra. Vi utför ett osynligt oavlönat arbete. Vi tillför något värdefullt, tär inte på resurserna, som en del tror. Samhället får mer tillbaka än det ger ut.
Det finns för övrigt inte jobb åt alla. Det kommer aldrig att finnas jobb för dem som är eller har varit långtidssjukskrivna. Vi kan inte konkurrera med friska om jobben. Kan man då inte ordna det så att de som är för sjuka för vanliga arbeten och inte kan komma in på arbetsmarknaden igen kan få en garanterad sjuklön, och göra det han/hon kan resten av livet. Det vore bra för individen som slipper mosas och krossas av alla utredningar, utan kan använda den lilla energin som är kvar till något bra istället. Och samhället sparar massor av pengar på det också. FK-handläggare och försäkringsläkare får i och för sig söka nytt jobb… Men läkarna kan då inrikta sig på att försöka göra sjuka friskare istället för att skriva ständigt nya långa romaner till sjukintyg. Och det skulle förkorta vårdköerna.
Men….nu kommer jag till den allra viktigaste poängen….den handlar om människovärdet. Hur ser vi människor på varandra? Är vi bara utbytbara kuggar i ett stort maskineri, som rullar på tills de slits ut och sen byts ut? Eller är vi unika varelser som skulle kunna förändra den här världen till det bättre för alla människor, och göra det till en vacker och vänlig plats, om vi fick inrikta oss på det istället för att tjäna under ekonomiska vinstintressens nedbrytande slaveri.
Pengar är faktiskt inte allt. Man blir inte lyckligare av mycket pengar. Men man behöver få så det räcker till det viktigaste om man inte ska gå under, så som samhället är utformat idag. På så sätt är pengar ett nödvändigt ont. Men även det kan ju förändras…
Själv har jag en vision för en bättre och humanare värld… Fullt möjlig att förverkliga. Om vi bara fick.
Hej! Jag har nyligen hittat din blogg och blev så glad att det finns en själ här ute i detta kalla samhälle som orkar bry sig om oss svaga. Jag är en av alla dessa utförsäkrade som kämpar mot systemet och vissa dagar gråter man bara. Hur länge ska man orka? Men när jag läser dina inlägg och speciellt det där du skriver att de väntar ut oss och vet att vi sjuka inte orkar överklaga ger det mig ännu mer kraft att kämpa. Tusen tack för din insats och att Du finns! Kram Tina
Hej,
Välkommen hit!
Jag har själv blivit utförsäkrad, så jag vet precis vilket helvete det kan vara… Den här sommaren är bland det värsta jag har gått igenom.
Jag har gråtit floder och rasat ihop fullständigt så många gånger att jag tappade räkningen till slut.
Vi som vet hur det är får försöka styrka varann.
Har du nyligen blivit utförsäkrad? Är du i ALI nu? Eller har du ansökt om ny sjukpenning?
Kram!
Hej Prinsessan!
Är ny här och hsr läst många av din inlägg. Di har en förmåga att beskriva, berätta hur verkligheten är. Du skriver sakligt och det är mycket lätt att känna igen sig när du beskriver hur detta drabbar tusentals sjuka.
Vi är en grupp som har svårt att hävda oss och orkar kanske inte ”stå upp” för oss själva vi känner oss maktlösa och förbisedda.
Har själv varit sjukskriven i 11år och 2 månader, är biopplär, har agorafobi, uttmattningsdepression. Jag har även fibromyalg och spänningshuvudvärk med ständig smärta att jag inte klarar av ex. hushållssysslor utan hjälp av man o barn. Går inte ut ensam m.m
Nu ska jag på introduktionsmöte på AF på måndag och jag mår sämre än någonsin blir utförsäkrad den 31 december. Vet att jag inte klarar av att gå ut i arbete men vet inte hur jag ska få dem att förstå?
Min läkare har samma åsikt men han har ingen tid att skriva LOH förrän någon gång i november har dock skickat in en ansökan om stadigvarande ersättning. Är orolig för att fk inte hinner besluta innan årets slut. Kan nämna att jag får tunghäfta när jag sitter i telefon eller möte med min handläggare!
Jag förstår…
Du får förhoppningsvis bra handläggare både på FK/AF. Även om du inte kan arbeta så måste du förmodligen vara utanför FK i tre månader – det måste i princip alla hur svårt sjuka de än är. Man behöver inte göra något under de månaderna om man inte kan.
Är du med i en a-kassa? Gå annars med nu så du inte får allra lägsta nivån på aktivitetsersättning, utan ”bara” näst lägsta.
Efter den tiden så kan du ansöka om ny sjukpenning eller stadigvarande ersättning. Men jag tror inte att de beviljar det förrän man har varit i ALI. Ofta beviljas inte stadigvarande ersättning förrän precis alla åtgärder är uttömda, och du måste ha ett läkarintyg där det framgår att det bedöms vara så för all framtid.
Vad jag undrar är om du har fått någon hjälp för t.ex. agorafobin (och sociala fobin?). Tror KBT kunde vara bra för dig…
Ta med din man till mötena med FK/AF och låt honom föra din talan om du inte klarar det…
Kram!
Hej Prinsessan!
Tack för dit svar och stöd!
Har haft kbt men det fungerade inte är väl terapiresistent?
Just nu finns det inga kbt.are här.
Vet inte om jag vågar ta med min man är rädd att han kanske ställer till det, han blir lätt arg:)
Kram
Hej igen!
Kul att du svarade så snabbt! Jag är lite ”förvirrad” för anledningen att jag hittade din blogg var att jag sökte på andra som blivit utsatta för FKs hemska bemötande. Då kom ”Av en handläggare på Försäkringskassan” fram som hade skrivit på din sida. Först trodde jag att det var DU som skrivit det, så därför var mitt första inlägg kanske lite konstigt. Sorry! Men nu är jag med på banan och fortsätter gärna dela min vardag med dig. Alltid skönt att ha någon som vet vad man går igenom.
Jag blev utförsäkrad i februari i år. Har haft aktivitetsersättning i 3 månader och efter det så har jag försökt att komma in i systemet igen, men det är helt kört känns det som. Min handläggare har bara bestämt sig för att jag inte ska ha någon sjukpenning igen. Just nu är hon inte mycket värd i mina ögon. Jag arbetar idag 50% och har en lönebidragsanställning, jag är så stolt och glad att jag lyckats ta mig tillbaka till arbetsmarknaden igen efter 10 år hemma. Jag har fibromyalgi, ev Bechtrews, utmattningsyndrom, depression, Kol?, diskbråck och lite annat smått och gott. Ju längre tiden går ju fler sjukdomar och besvär drar man på sig. Inget kul!
Men nu är jag i stridtagen med FK och ska göra allt jag kan för att sätta dit min handläggare. Både läkare, kurator har rått mig att anmäla henne och det är precis vad jag kommer att göra. Vet inte om det kommer att ha någon effekt men jag kan inte bara stå och ta emot hur mycket som helst. Bör väl sägas att min handläggare är dessutom moderat så jag förstår ju hennes sätt att se på mig. Bara en belastning för samhället! Så nu vet du att jag inte röstade blått.
Ser verkligen fram emot att maila med dig och är så glad att jag hittat din sida. Ha det gott! Kram Tina
[...] Och det här. [...]