Visar vi varandra tillräckligt med uppskattning?

Det var min tanke för några timmar sen när jag stängde av datorn och cyklade iväg från allt sorgligt en liten stund.

Stan var kolsvart, de hade glömt att justera gatubelysningen till vintertid, alla lampor var släckta, så man såg inte om man var nära trottoaren eller körde mitt på gatan. Riktigt otäckt faktiskt. Cyklade så en halvtimme. I becksvart mörker. Som att köra i en stängd plåtburk. Förutom att det finns backar på vägen som inte finns i plåtburkar… Backar som inte syns i mörkret. Och bilar. Och saker som ligger på vägen som man inte ser. Och människor som kommer mot en som man inte ser förrän de är alldeles nära. Cyklister t.ex., de syns om de har belysning av något slag, annars syns de inte alls. Vet inte hur många jag var nära att köra på…

Medan jag cyklade i plåtburksbeckmörkret och försökte hålla mig på vad jag trodde var vägen, utan att köra på någon, tänkte jag på det som hänt och på hur mycket de vi har omkring oss betyder, vare sig vi känner dem väldigt väl eller mindre väl. Den som lämnar oss lämnar ett unikt tomrum efter sig. Det senaste året har det blivit flera sådana stora tomrum omkring mig. Vänner som försvann (i mitt tycke) för tidigt, och för hastigt och oväntat.

Det blev inte av alla gånger att man sa de där orden om hur mycket man uppskattar varandra. Förhoppningsvis märktes det ändå. Ord behövs inte alltid för det…

Men ibland, som idag, tänker jag på hur andra kan tänkas minnas en när man försvinner… Döden är ständigt närvarande i mitt liv, jag hoppas jag lever länge till (och får ett liv som är väldigt annorlunda än nu), men vad som helst kan ju hända, på ett ögonblick så kan allt vara förbi. Livet är så skört. Så oerhört skört…

En del kommer att vara glada, eller åtminstone ganska lättade, när jag är borta, kan jag tro, såna jag har stört och ruskat om för mycket med skarpa förnyelseord inom olika områden, men vad de flesta verkligen tänker och tycker om en har man sällan någon aning om. Och jag är så himla nyfiken, så jag skulle hellre vilja att de sa vad de tycker (oavsett vad de tycker) medan jag lever… Annars får man ju undra i all evighet. Om man nu inte kan läsa forum och bloggar efter sin död…

Ett litet ord av uppskattning kan betyda oerhört mycket för dem som likt Mats kämpar hårt, men kanske mer sällan får höra något positivt, kanske mest får höra om något inte blev helt lyckat.

Men det som betyder mest, tror jag, är när andra uppskattar en för den man är som person, för att man finns och är unik, oavsett vad man gör, och även om man inte klarar att “göra” något alls.

Jag tror det som behövs allra mest just nu i vår värld är en sådan människosyn. Där den inte finns ser vi hur människor far väldigt illa, där politiska beslut inte tar hänsyn till människor eller ser dem annat än som kuggar i ett produktionshjul ser vi hur människovärdet trasas sönder. Det förminskar inte människovärdet i sig, förstås, men i praktiken blir det mycket svårt att leva i ett land där det sker.

Att se varandra som de unika Resurser vi är, som de små, stora, glada, ledsna, arga, sura och humoristiska varelser vi är, och acceptera varandra för det…det är ett första steg på vägen mot en mänskligare värld…

KRAM till alla….!!!