Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vårdens kränkningar

Bloggen somnade så sött för några år sen. Men nu funderar jag på att väcka liv i den igen för att skriva av mig nånstans. Inte för att jag inte har skrivit. Har slitit ut flera tangentbord på annat håll under tystnaden här. Har slitit ut min kropp och själ i hård kamp för att andra ska få det bättre. Jag är så fruktansvärt trött och slut.

Uförsäkringarna är i alla fall snart ett ont minne blott. Jag fick tugga i mig hela tre hemska portioner av dem. Hoppas ni övriga slapp mer än en eller två.

Vårdens kränkningar har lett till en dubbelt så stor journal på tre år som innan. De består av läkare som inte tror att man är fysiskt sjuk, som ifrågasätter en och nekar en prover och hittar på diagnoser som inte stämmer in. Som vill ha det till att det är vanföreställningar och ångest som förvrängs och kanaliseras ut som fysiska symtom. Fast man inte känner nån ångest. Fast man vet hur ångest känns. Och aldrig har gjort nåt för att förtränga den. Och fast man vet hur ångest inte känns. Medan det känns som att kroppen håller på att gå under av alla symtom. Som att ha en kraftig influensa som inte går över utan som bara varierar i intensitet. Nån som känner igen det?

Det är ju liksom inte så att man vill vara sjuk. Om man kan få vara frisk och leva ett liv.

Jag har inte valt att förlora över 20 år av mitt liv, de år som skulle ha varit de mest produktiva… Jag har inte valt att sitta vid sidan av livet och titta på medan det vandrar förbi. Ändå har det blivit så. Jag behöver nog få sörja det. Men en sorgeprocess kan först komma igång när det hemska är förbi. Det är ju kvar än. Det är som att leva i en mardröm man inte kan vakna upp från. Kafka 2.0.

Hade jag kunnat bli frisk genom att få ur mig lite ångest så hade jag varit frisk som en nötkärna nu, men så funkar det tyvärr inte. Jag är däckad. Varannan vecka blir det etter värre. Av vad vet jag inte. Bara att det är ett helvete varje gång det blir nymåne eller fullmåne. Ok, jag är en varulv.

Nej då.

Under dessa år har jag i princip tvingats utbilda mig till specialistläkare inom flera områden, p.g.a. kroppen som pajat mer och mer. Så jag kan nu hjälpa andra sjuka med ledtrådar och tips till hur de kan bli friska, men mig själv lyckas jag inte göra frisk.

Portad på sjukhuset, dit jag skulle behöva komma, nekad second opinion utan att ha fått en first opinion.

Nu har jag vilopuls på 120, och jättelågt blodtryck (ofta kring: 83/60) som sjunker ännu mer när jag reser mig, och temp (snitt på 35, kan gå under 32), och ingen vet vad det beror på. För ingen vill undersöka det.

Ingen vill heller ta prover som visar vad det är för infektionsliknande symtom som inte vill gå över.

Mina teorier förkastas. Fast de är väldigt logiska, och enkelt kan kollas upp med ett par blodprov, till skillnad från läkarens flummiga idéer.

Istället ska jag ställa upp på saker som sannolikt inte gör nån skillnad (har testat dem förut utan resultat), typ mindfulness, kroppskännedom (jag känner min kropp utifrån och in flera gånger om), och acceptans av katastrofläget. Som bara har som möjlig placeboeffekt att det gör min husläkare nöjd. När hen får känna sig duktig. Som upprepade gånger har kört över mig med långtradare i flera varv, med hjälp av andra inom vården.

Man blir så uppgiven till slut. När man bara vill ha hjälp att bli frisk, och istället puttas ner från varje trappsteg man kämpar sig upp på.

Jag behöver få en revansch. Upprättelse. Behöver få bli frisk så inte också resten av livet förstörs. Men hur?

Annonser

Det var visst ett tag sen jag skrev här, nästan ett år sen, får se om några fortfarande hittar hit…

436 skräpposter väntar på granskning, men man kanske kan trycka på massdelete nånstans. Vilket påminner mig om hur den nuvarande politiken förs. Det handlar om ett slags massraderande av utsatta människors sista lilla trygghet.

Under de gångna åren har massutanförskapet ökat:

Sjuka har sparkats ut ur systemet genom att utförsäkras en masse, och många har inte lyckats få sin försäkringsrättighet förnyad efter det symboliska besöket på Arbetsförmedlingen och de tre månadernas karenstid med a-kassa, vilket dessutom gav en inkomst under existensminimum för många under den tiden. De svårast sjuka får hädanefter vara beredda på att leva på socialbidrag, avdragsgilla gåvor från anhöriga och vänner samt allmosor och matkassar från välgörenhetsorganisationer. För det är ju inte så att det är friska personer som utförsäkras, vilket vissa debattörer tycks tro, som för att bevisa ”framgångarna” inte heller drar sig för att komma med missvisande och ofullständig statistik.

Utanförskapet bland sjuka förutspås fortsätta öka lavinartat.  

Det är inte heller så att  utförsäkringarna har lett till fler i arbete. Tvärtom så har arbetsgivare fått möjligheten att smidigt avskeda sjuka anställda efter att en eller ett par av de nya tidsgränserna har passerats. Vilket de ofta har gjort. Många sjuka som tidigare var anställda och kunde arbeta deltid med anpassade uppgifter är nu dessutom arbetslösa.

Arbetslösheten har även vuxit tack vare andra aspekter i den nya ”arbetslinjen” som har Fas3 som sin största guldkalv.  Att sysselsätta arbetslösa genom att låta dessa utföra riktiga jobb utan riktig lön eller riktiga avtal är riktigt lönsamt för företagarna som genom att få gratisarbetare, som dessutom inbringar anordnaren en icke oansenlig inkomst om det rör sig om ett flertal slavar, slipper anställa friska friställda arbetare som kan kräva allt detta och således lär förbli långtidsarbetslösa tills de kvalificerar för Fas3.

Arbetslösheten förutspås fortsätta öka lavinartat.

Barnfattigdomen har nått nya härliga rekordsiffror som förutspås stiga ännu mer eftersom barn uppenbarligen inte är ekonomiskt oberoende av sina sjuka och arbetslösa föräldrar, fler barn än nånsin har sannolikt fått avstå från julfirande i år.

De som ännu har arbetet i behåll och som dessutom är arbetsföra förutspås gradvis få ännu mer att göra  ( i takt med att allt fler sjuka avskedas), tills de går på knäna och till slut själva stupar av utmattning och långvarigt övertidsarbete.

Särskilda högriskgrupper är:

Sjukvårdspersonal (vilket medför en ökande fara att vara patient, allt snabbare bedömningar av allt tröttare personal lär leda till att felaktiga diagnoser och behandlingar ökar, i den mån den fortsatta nedmonteringen av vården erbjuder någon behandling alls utöver de två bevisat mer skadliga än nyttiga rehabiliteringsformer som även fortsatt sponsras av regeringen, och vem vill opereras under sömnbristdarriga fingrar och flackande koffeinstinn blick?).

Socialsekreterare och arbetsförmedlare (som översvämmas av allt fler personer som skickas till fel ställe), samt försäkringskasseanställda (som får allt större högar papper per sjukskriven att gå igenom, i takt med ökade beviskrav utifrån de tjocka luntorna till läkarintyg, samt det faktum att ett par ännu luddigare nya undantagsregler införs vid årsskiftet, som ingen vet hur de ska tolkas – domstolsbeslut lär få avgöra det i sinom tid, arbetsbördan kommer att fortsätta växa i den mån de ökande avslagen på ansökningarna inte ger en tids respit och eventuellt en lönebonus som grädde på moset, eller kanske plåster på såren).

Allt fler förutspås gå i väggen i det nya live-monopolspelet, utan att passera gå, vilket inom loppet av några år leder till ännu fler utförsäkringar, inte bara en favorit i repris för redan utförsäkrade, utan nu arbetande personer kommer att bidra till ett ökande utanförskap.

Äldrevården och förskola/dagis förutspås slås ihop till stora fabriksmässiga enheter för icke-arbetare, där blöjor kan cirkulera fritt och återanvändas av torrare klienter, och där maten kan rationaliseras till det yttersta, bantas ner till ett kostnadseffektivt minimum och serveras i behändig puréform till alla, samordningen möjliggör dessutom en rejäl besparing utifrån ett kraftigt minskat antal anställda.

Maktlösheten förutspås fortsätta öka lavinartat hos alla utsatta grupper, tills kulmen eventuellt är nådd, då den okontrollerade vreden till slut tar över.

De  stora protester som har arrangerats under det gångna året har ignorerats av makthavarna med hjälp av sedvanliga metoder som ”gömma-sig-i-garderoben-tills-folkstormen-har-dragit-förbi”, ”inga-kommentarer-stuket”, eller ”retorisk sanningsmanipulation à la papegojesis – enveten upprepning av inlärda falska påståenden, där upprepningen har som enda syfte att lögnen ska låta lite mer sann för varje gång”.

Långtidsprognos:

Två tredjedelar av befolkningen har under de senaste åren fått det mycket bättre på bekostnad av den tredjedel av befolkningen som inte kan arbeta just nu, och vars mänskliga rättigheter således har fråntagits dem.

Utvecklingen framöver förutspås därför fortsätta stadigt i denna riktning så länge balansen upprätthålls, d.v.s. så att det inte börjar tippa över mot ett utanförskap på över femtio procent, där nånstans lär det bli svårt att undvika våldsamma kravaller även bland hittills sävliga och väluppfostrat tigertigande jobbskatteavdragsförblindade svenskar.

Alliansen förutspås trots allt med 99% sannolikhet vinna även nästa val, tack vare det starka stödet från alla dem som nu har fått det bättre på bekostnad av alla övriga, samt tack vare himmelskt stöd för moderaterna, och inte minst tack vare mysfarbror Fredrik själv som givetvis kandiderar till statsminister även nästa gång, han vet hur man vinner svenskarnas soffliggande sovande hjärtan med sina snälla blanka nallebjörnsögon och sitt villiga deltagande i underhållningsprogram på bästa sändningstid. Även populäre charmknutten Anders som (eventuellt tillsammans med andra i finansdepartementet) kom på de geniala utförsäkringarna, kommer genom sina lysande framgångar att få sitta kvar på sin hederspost och dra sitt strå till den krympande stacken. Men valvinsten kommer också att underlättas genom oppositionens påtagliga passivitet, deras stora inre stridigheter och det krampaktiga fasthållandet vid en ny partiledare vars förtroende redan på förhand effektivt har skalats av med hjälp av högerdresserade media. Om Monas Toblerone fortfarande lever vidare efter att hon sedan länge är ute ur leken så lär Håkans hyresbidrag överleva honom själv.

Sammanfattningsvis:

Gott nytt utanförskapsår i kubik och kvadrat och multiplicerat med minst sju!!!

”Finns det kanske en dold agenda bakom det rekordsnabba nedmonterandet av den allmänna sjukförsäkringen, kombinerat med oviljan att reparera de värsta fadäserna? Kommer alla snart att tvingas teckna privata försäkringsalternativ? Och vad händer då med dem som redan är sjuka nu och som inte kommer att ha den möjligheten?”

Debatt på Aftonbladet.

Gå med i Påskuppropet!

 

”I media ljuger ansvariga politiker om statistiken för sjukskrivningar och förtidspensioneringar, sjuka har med orätt pekats ut som ”fuskare” som inte vill arbeta. Våra gemensamma sjukförsäkringspengar har fördelats till dem som just nu råkar vara friska och ha arbete, och ännu ett jobbskatteavdrag är på gång, meddelar Göran Hägglund.
Jag förstår inte hur svenska folket kan gå med på denna totala nedmontering av välfärdssystemet. Vem vill ha en hundralapp i skatteavdrag i stället för en fungerande sjukförsäkring?”

Läs mer:  http://korta.nu/paskuppror

Gå med och sprid info vidare:  Påskuppror på facebook

Var det inte Reinfeldt som gick till hårt angrepp mot (S) ”bidragspolitik”….?

Varför har han då varit med och infört – alls ingen arbetslinje – utan en bidragslinje utan dess motstycke?

Och varför säger ingen något om det? Så förblindade kan väl folk ändå inte vara? Varför använder inte oppositionen det här till en kraftfull motattack? Nej, istället ser vi nu en rejäl högervridning även där, snart går väl (S) i (M)-kopplet och osynliggörs liksom alliansens andra småpartier…?

Hur man än vänder och vrider på steken så är (M) det ojämförligt största bidragsparti som nånsin har existerat genom seklerna.

De har omfördelat de gemensamma resurserna till att bli till bidrag för dem som redan har det bra på alla sätt, som är friska och har ett arbete.

”Det ska löna sig att arbeta” – är det glassiga mantra som upprepas inför medias villiga kameror.

Ja, det låter ju riktigt fint och hade väl varit både välmotiverat och logiskt ifall sjukdom och arbetslöshet vore ett aktivt val, något som man också kunde välja bort…

Nu ser varken den mänskliga biologin eller samhället ut så. Blir du sjuk så blir du… Och blir du arbetslös idag så är möjligheterna att hitta ett nytt jobb, trots aktivt och intensivt sökande, inte som tidigare.

Vad kan det senare bero på? Inte bara bistra ekonomiska tider, det märktes inte direkt av i Sverige annat än för redan utsatta grupper. Säkert är att Fas 3-jobben bidrar till att underminera arbetsmarknaden så att inga nya jobb skapas. För så korkade är nog inte de flesta arbetsgivare att de betalar för att ha anställda om de kan få betalt för att ha slavar. Det här innebär t.ex. att om du blir sjuk och därför får sparken, så anställs ingen i ditt ställe, utan en Fas 3:a får utföra jobbet, som kallas ”kompetenshöjande sysselsättning”. I ”bästa” fall innebär den nya ”arbetslinjen” alltså gratisarbete som gynnar enbart företagare men missgynnar de bidragsanställda som utnyttjas oförskämt. I sämsta fall består Fas 3 av helt meningslösa sysslor för både anordnare och offer. Och allra sämst är nog att den som hamnar i Fas 3 i princip kan glömma att komma ur det.

Alliansen har alltså leende delat ut våra sjukförsäkringar i form av arbetsbidrag, de ger bidrag till företagare för att ha slavar, de ger också bidrag till ROT och RUT och tydligen vad sjutton som helst som gynnar de rika. LYX-avdrag är vad det är. De har infört överklassbidrag i stora mått…

Och de som har betalat kalaset är de utförsäkrade och arbetslösa, även Fas 3:or betalar i form av uteblivna jobbskatteavdrag. Men mycket av det som ”sparas” in på utsatta grupper går ut i en annan kassa: socialbidragen – varför har de namnändrats till försörjningsstöd, när det faktiskt är ett bidrag? Kanske för att det ska låta som om alliansen inte medverkar till en bidragspolitik, när de i själva verket skyfflar folk från försäkring till bidrag, och i vissa fall från arbete till bidrag.

Ibland blir tankarna riktigt mörka. Vad är månne nästa steg i utrensningspolitiken? Koncentrationsläger för kroniskt sjuka och funktionshindrade, eller?

Nej, jag hoppas verkligen att det sovande folket vaknar upp ur förtrollningen snart… Det som pågår liknar verkligen en masshypnos, för att inte säga masspsykos…

Varför är (S) förresten så skamsna över att kallas ”bidragsparti”? Varför gör man allt för att tvätta bort den stämpeln? Jo, för att man förutsätter, i enlighet med alliansresonemang, att bidrag är något fult. Det heter att det är de tärande som får bidrag och de närande som arbetar (som om dessa är skilda grupper utan gemensamma nämnare, som om inte vem som helst kan bli sjuk eller arbetslös). Så kunde (M)-retoriken sopa banan också med sjukförsäkringen som med orätt sorterades in i bidragsfacket och därefter enkelt kunde monteras ner utan protester.

Vad politikerna missar allra mest i allt det här är det fullkomligt unika och fantastiska MÄNNISKOVÄRDET som varje människa äger, och som ingen kan ta ifrån henne.

En människa är inte mindre värd om hon inte kan bidra till samhällsekonomin på samma sätt som många andra. Säkert bidrar hon på de sätt hon kan. En person som är förlamad från halsen och neråt kan fortfarande le. Vad betyder det leendet för dem som finns omkring? Det kanske lyser upp en hel dag för någon. En arbetslös som hälsar på en ensam gammal dam som är bortglömd av anhöriga och inte får plats på långvården, är det spontana besöket inget värt för de båda inblandade och för samhället som sådant? En människas värde kan aldrig mätas i pengar. Vi behöver ett mer mänskligt samhälle…snarare än ett mer marknadsekonomiskt vinstdrivande samhälle. Om man nu måste se dem som motsatser, vilket jag inte tror, för jag tror att det vore riktigt lönsamt för samhället att se varje individ och verka för att bygga upp istället för att bryta ner. Man vinner absolut inget på att krossa människor.

Om människor tillfälligt eller permanent inte kan delta fullt ut i de strukturer som har utformats till norm, så har de fortfarande sitt människovärde kvar. Och behöver de hjälp med ekonomin för att klara sig så är det inte fult. Det är där medmänsklighet och solidaritet kommer in, två ord som behöver dammas av och användas flitigt i politiska sammanhang på nytt. Helst innan alliansen kapar även dem och förvrider dem till något de inte är, till raka motsatsen. Som de har gjort t.ex. med ”det enda arbetspartiet” och genom att kalla utförsäkrade för ”omförsäkrade”.

Jag skulle vara stolt över ett land där människovärdet respekteras, för liten och stor, för frisk och sjuk, för arbetare och arbetslös…

Måste jag starta ett nytt parti som tar fasta på det här, eller finns det möjligen några partier kvar som inte tänker svansa efter (M)?

I ett politiskt krisläge borde man kanske införa RYT-avdrag och RÖT-avdrag, för att sätta lite sprätt på saker…

RYT ges till dem som vägrar blunda eller hålla tyst, utan ryter till över de skriande orättvisorna.

RÖT ges för att snabba på opinionsvändandet från en rutten politik till ett hållbart och människovänligt alternativ. Ett ideologiskt renoveringsavdrag, därigenom släkt med ROT på långt håll.

Funderar även på ett RIT-avdrag till konstnärer som hjälper till att öppna upp ögonen på ”det sovande folket”…

Man kan vara hemlös

fast man har tak över huvudet.

 

Man kan vara flykting

fast man har ett land

som är ens eget sen födseln.

 

Man kan vara

hemlös i universum,

en ensamkommande

ovälkommen flykting

i sitt eget ockuperade land.

 

Vart ska man vända sig

när man inte längre kan

tala språket som används där?

 

När orden har förlorat

sin ursprungliga innebörd,

när lögner ogenerat serveras

på rykande valfläsksilverfat,

på de köpta löpsedlarna

och i alla tv-sofforna…

 

Siffrorna har vänt

sägs det,

med breda leenden,

arbetslinjen har

gjort alla fria,

den har botat

alla sjukdomar,

aldrig har vi haft

ett friskare

eller lyckligare

arbetarfolk.

 

Men hur blundar man

för de många vilsna

och trasiga

ungdomar som aldrig

har fått en chans

till annat än gratispraktik?

 

Hur blundar man

för nyhemlösheten

och nyfattigdomen

bland nya grupper?

 

Hur blundar man

för gammelsjukdomarna

som varar på långtid,

och för gammelpensionärerna

som sopas under

salongsmattorna

i väntan på långvården?

 

Hur blundar man

för nyensamheten

och nyutanförskapet?

 

Hur blundar man

för alla som har

bidragit så gott de kan

– med eller utan lön –

under hela livet

men som nu

har hamnat

utanför

och som inte längre

känner sig

välkomna

i vårt land?