Jag har just läst den här artikeln, och jag blir bedrövad…
Samma gamla ramsa som förr upprepas på nytt: ”visar det sig att saker bör justeras…”
”Sedan den nya sjukförsäkringen infördes i juli 2008 har tidningarna skrivit om flera personer som inte längre får sjukpenning, som har svårt att klara sig ekonomiskt och som tvingas söka jobb trots att deras läkare menar att de inte kan.
– Jag skulle många gånger vilja säga att det här inte låter klokt. Är det på detta viset så ska vi naturligtvis ändra systemen. Men samtidigt kan ingen utifrån kontrollera historierna på grund av sekretessen.”
Vilken sekretess, Cristina?
Min historia är inte hemlig. Och den är sann. Detsamma tror jag gäller för de många tusen andra som har råkat riktigt illa ut och som har berättat om det, i media eller i brev direkt till er (ni kan inte gärna beskylla de förtvivlade brevskrivarna för att gå oppositionens politiska ärenden), eller på Resurs. Kan ni ta och vakna upp till verkligheten snart? Sånt här svammel blir liksom bara ytterligare ett slag i sjukas ansikten…
”– Alla jämförbara länder i Europa har tidsgränser. Vi har de näst längsta och då talar jag inte om dem som är mest sjuka. Inte om trafikolyckor, cancer, stroke, sådana sjukdomar. De har inga tidsgränser. Den gamla sjukförsäkringen var fullständigt inhuman. Den sjukskrev människor i kanske tio, femton år, utan stöd eller hjälp, säger Cristina Husmark Pehrsson.”
Vad vet du om vilka som är mest sjuka? Kanske det var en del av de psykiskt sjuka, som inte längre finns bland oss idag p.g.a. utförsäkringen, som var mest sjuka? Inte de cancersjuka som överlevde helvetet ni försatte även dem i…? Hur många som tidigare hade enbart fysiska problem har förresten fått psykiska problem nu tack vare den enorma stressen det innebär att utförsäkras? Ingen vet. Ingen vill nog veta… Ni vill inte ta in det faktum att ni gör sjuka sjukare, hur många gånger vi än påpekar det.
”– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd. Det är ingen människa som går skadefri efter att ha genomfört en sådan här reform. Självklart blir jag berörd. Samtidigt, som statsministern säger: Cristina, glöm inte bort, detta är ett kollegialt beslut som vi har tagit samfällt i regeringen.”
Jaha, du erkänner att du blir lite berörd – av personer som har råkat ut för hemska saker som du ändå egentligen inte tycker bör justeras, eftersom de väl bara är olycksfall i arbetet, de där procenten som man enligt statsministern måste offra i varje stor reform. Du själv agerade bara som en budbärare och försvarare av regeringens gemensamma beslut, men det personliga ansvaret slipper du ändå inte ifrån, du hade ett val, du hade kunnat ryta till och säga ifrån när du såg hur reformen drabbade. Istället valde du att blunda, och ditt samvete kommer att påminna dig för evigt, det blir inte rent hur du än slätar över och försöker sopa det jobbiga du har sett under mattan. Det handlar om många människoliv som har slagits i spillror. Som kanske aldrig går att laga igen. Människor som hade kämpat sig upp och var på väg mot att kunna arbeta, men som blev nerknuffade till botten igen av er reform. Många klarade inte ytterligare ett stort bakslag. Såna människoliv är tunga att bära, Cristina. Hoppas du är mycket stark. Eller att du en dag kommer till insikt om din svaghet.
Lämna en kommentar