Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘depression’

1. Allt detta handlar om insikt, övning, ändring och inlärning – det handlar inte om att tro eller hålla med eller vara mottaglig.

2. Det tar lång tid, men du skall också veta att det bara är en tidsfråga innan du inte längre reagerar med ångest, depression eller rastlöshet – det handlar inte om att lyckas eller misslyckas och inte heller om att må mer eller mindre dåligt. Fall inte i fällan att förvänta dig omedelbara resultat – i bästa fall och efter lång träning kan resultatet av minskad anspänning upplevas redan efter några sekunder, men ofta handlar det om timmar och månader. Du kommer alltså att lyckas – även om du verkar ha misslyckats!

3. Inlärd hjälplöshet är inte hjälplöshet – utan en förödande stark tro på att du är hjälplös, grundad på generaliserade erfarenheter och kanske dåligt självförtroende till följd av hur du blivit behandlad.

4. Olika grader av anspänning ger så vitt skilda symptom att det kan vara mycket svårt att acceptera att det bara är olika och till och med närliggande grader av anspänning som orsakar symptomen.

5. Ångest, panik, depression och mani är med stor sannolikhet bara olika grader av samma slags kroppsliga anspänning. Det är inte någon makt som dömt dig att fungera på detta sätt, även om det kan kännas så och även om olika personer är olika känsliga.

6. Kropp och själ är inte skilda åt. Det är meningslöst att välja mellan fysiologiska eller psykologiska metoder – medicin, läkarvård, näring, fasta, träning, stretchning, avslappning, sömn, tupplur, hängmatta, ögonrörelser, terapi, egna teorier – allt som förr eller senare bidrar till att minska anspänningsnivån gör det lättare att bli fri och det går inte att säga vilket av det som är viktigast.

7. Ångest utlöses av kroppsliga signaler, oftast omedvetna, men de går att upptäcka och det går att plötsligt förstå sambanden.

8. Dagliga avslappningsövningar är nödvändiga för att bli fri, oavsett om de verkar hjälpa – och oavsett om du för tillfället är deprimerad, ångestfylld, hypoman, manisk eller bara mår bra. Avslappning är inte ett sätt att lura ångesten – det är ett upphävande av själva ångesten! Det ligger i sakens natur att det är svårt för en ångestfylld människa att verkligen slappna av så att ångesten upphör – men det betyder inte alls att det är omöjligt!

9. Du vet mer om dig själv än vad läkaren vet, och du kan lära dig mycket mer.

10. Vissa näringsämnen är med mycket stor sannolikhet särskilt betydelsefulla när det gäller att få hjärnan att fungera så att den inte ger signaler till ångest – EPA, DHA, magnesium, vissa B-vitaminer och – vatten! Natrium eller socker kan däremot ställa till mycket lidande i de höga doser vi vant oss vid alltsedan vi började konservera mat.

11. Sömnen är kungen bland avslappningsövningar – men ju mindre du bryr dig om den när det väl är dags att sova, ju större chans att somna snart och ju bättre sömn.

12. Såväl depression som panik är hjärnans sätt att i tur och ordning ‘försöka’ skydda sig mot överbelastning – den stänger ner allt som inte är omedelbart livsnödvändigt, eller den larmar för fullt för att få andra oroande tankar att släppa. Allt kan ha börjat med en lätt spänning, som gått vidare till hypomani med rastlöshet som gått vidare till ängslan som gått vidare till desperation – men ibland har dessa mellansteg hoppats över eller inte uppfattats.

13. En känsla – även den som verkar komma från ingenstans – föregås alltid av en tanke. Det är ditt sätt att tänka som är grunden till ångestreaktioner, rastlöshet och depression.

14. Man måste upptäcka något nytt för att få en annan syn – och man måste få en annan syn för att upptäcka något nytt.

PS. Nu kommer det roliga. SAKKUNNIG KOMMENTAR: Observera att detta skrivits av en psykpatient som jämför sig med president Wilson, som inte ens han lyckades särskilt bra vare sig med tillståndet i världen eller med sitt eget hälsotillstånd…

Detta har jag hittat här, där det finns fler liknande artiklar.

Read Full Post »

Undrar om det finns nån kunskap om det på vårdmottagningar, eller bland patienter…?

Har man blivit fästingbiten, och förutom en radda av de vanliga borreliasymptomen har några av dessa (eller t.o.m. samtliga), så bör man nog kolla upp det:

Humörsvängningar, lättirriterbarhet, manodepressivitet
Ovanlig/oförklarlig depression
Försämrat lokalsinne (känsla av att ha gått vilse)
Känsla av att man håller på att tappa förståndet
Över-emotionella reaktioner, lätt att falla i gråt
Sover för mycket, eller svårigheter att somna
Svårt att somna, orolig sömn eller svårt att fortsätta sova
Narkolepsi, sömnapnéer
Panikattacker, starka oroskänslor
Minnesförluster (kort- eller långtidsminne)
Förvirring, svårigheter att tänka klart
Koncentrations- eller läs-svårigheter
Gå till fel ställen
Talsvårigheter (otydlighet eller långsamhet)
Stamningar
Förlorad förmåga att utföra enkla uppgifter

Här finns mer symptom:

http://www.borrelia-tbe.se/media/dokument/symtomlista%20jrgens.pdf

I Sverige ges tyvärr ingen behandling som hjälper mot långvarig/kronisk borrelia, utan man får vara sjuk resten av livet.

I bl.a. Tyskland, Danmark och Finland behandlas folk istället så de blir friska. Varför är det så?

Man behöver inte åka längre än till Åland för att ha chansen att bli frisk – av en kur som är en hästkur jämfört med de 10-21 dagar med alltför låga doser som rekommenderas hos oss.

På Åland: ”två veckors intravenös antibiotika och därefter hundra dagars tablettkur”.

En tysk behandlingsplan: 400 mg Doxyferm om dagen i 2-3 månader!!

Medan man inom svensk sjukvård (där dosen är 100-200 mg Doxyferm i 10 dagar), resonerar så här:

‎”Behandlingstid vid påvisad infektion är 10–21 dagar. Längre behandlingstider har inte visat sig ha bättre effekt. Upprepad och långvarig antibiotikabehandling hos patienter med restsymtom i form av kognitiv funktionsnedsättning, trötthet och muskelvärk efter genomgången behandling har inte visat någon effekt.”

Nähä? Varför blir folk friska av det i andra länder då???

Apropå hästkurer så får faktiskt svenska hästar en bättre behandling än människor – djuren blir friska, inte vi.

Själv är jag nu helt säker på att de tilltagande symptom jag har beror helt eller delvis på borrelia som jag vet att jag har haft länge (det blev inte bra av två korta antibiotikakurer med låga doser), och jag blir bara sjukare och sjukare.

I Sverige finns det bara ett alternativ om man har fått en låg dos antibiotika en kort tid och det inte hjälpte: leva med sjukdomen tills man blir så sjuk att man dör.

Har man rätt till sjukvård utomlands i ett sådant fall? Är det någon som vet vad som gäller? Vi är ju med i EU.

Jag beställde ett europeiskt sjukförsäkringskort för ett tag sen, bara utifall att, och ser nu att det ska man tydligen kunna använda för att få vård till samma avgifter som invånarna i landet det gäller i, för ”medicinskt nödvändig vård utifrån sjukdomens art och vistelsetidens längd”.

Då borde jag väl kunna åka till något grannland och få hjälp?

Eller finns det nån klinik i Sverige som har specialiserat sig på det här?

Vad ska jag göra för att få rätt vård?? Börjar minst sagt känna mig desperat av alla felbehandlingar…. 😦

Och hur många fler är det inte som går med vad de tror är ”psykiska” problem när det sannolikt i själva verket bottnar i en allvarlig fysisk sjukdom som dock går att bota med rätt behandling?

http://www.newsmill.se/print/7237


http://gt.expressen.se/halsa/1.2035784/maria-smittades-av-fastingbett-jag-kunde-ha-dott

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article7657855.ab

http://kvp.expressen.se/1.2095897

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7615794.ab

http://svtplay.se/v/1973975/lakarna_kunde_inte_stalla_diagnos

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3761785

Read Full Post »

Vet inte hur jag tog mig till vallokalen.

Aldrig har en promenad på fem minuter varit svårare att få till.

Däckade i säng på eftermiddagen efter över 5 timmars gråt, och tårarna fortsatte att forsa, kunde knappt ta mig upp för att sminka över det värsta och för en behärskad stund hålla inne floden som ville ut.

Väl framme blev det inte bättre av att en ny-moderat-kvinna stod och spärrade ingången med sina spam-lappar. Om blickar kunde döda hade hon varit redo för begravning nu.

Jag gick demonstrativt in utan att hälsa, och fick knappt kuverten, för en annan kvinna som delade ut dem såg chockad ut när hon såg mig.

Det är väl inte helt vanligt att röstande kommer in med svullna röda ögonlock, stora som dasslock. Och hjälpligt sminkad över det rödgråtna fejset.

Själva röstandet gick på en minut, det var ingen kö, och jag hade kollat valpejl.se och hittat kandidater som tycker som jag i de viktigaste frågorna, och redan kryssat för dem.

Men jag röstade inte på det parti jag tydligen, till min förvåning, står närmast som helhet (mp), eftersom risken finns att de allierar sig med alliansen för att undvika (sd) i en vågmästarroll.

Jag röstade istället så knallrött som det bara går som motvikt till alliansen. Hittade bara valsedlarna för ett av de medmänskliga partierna här hemma, men det räckte. För det var rätt parti.

Sen fortsatte jag ut, medan regnmolnen hängde tunga över stan, och kom till ett rött stall, där en häst närmade sig, ställde sig rakt framför mig och skrapade hårt med ena hoven i gruset. Den verkade upprörd, arg, bestämd, eller nåt. Såg mig rakt i ögonen. Gick sen oroligt runt i den lilla hagen. Först då såg jag att den var iklädd ett rött hästtäcke.

Efter det kom jag på värsta planen, ifall det går illa med valet idag. Så otroligt bra att den är väldigt frestande att följa. Snabb, smärtfri, och jag slipper vakna upp i ett alliansland mer…

Men jag hoppas att ni 700 000 som inte hade bestämt er i morse går och fattar ett klokt beslut innan vallokalerna stänger.

För mina vänner bryr sig tydligen inte om ifall jag lever eller dör. De röstar hellre på mördare än hjälper en vän i nöd.

Read Full Post »

Med några få veckor kvar till valet gör regeringen nu sitt yttersta för att skönmåla konsekvenserna av de radikala förändringarna i sjukförsäkringen som genomfördes i juli 2008. Nätverket Resurs har 2400 medlemmar som vittnar om reformens baksida. Erfarenheterna från dem som har drabbats av utförsäkring skrämmer.

Få frågor är av så utpräglat allmänintresse som sjukförsäkringsfrågan. Vi kommer alla en dag att drabbas av ohälsa och även om vi själva har lyckan att få vara friska till pensionsåldern kan vi drabbas indirekt om våra makar, barn, syskon eller föräldrar blir sjuka. Att i dessa krävande stunder få samhällets stöd och förståelse är närmast ovärderligt.

Nätverket Resurs (Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället) är partipolitiskt obundna. Vår kritik mot utförsäkringen av sjuka tog avstamp i Göran Perssons målsättning att halvera ohälsotalet. Under de senaste två åren har vi försökt nå dialog med ansvariga i alliansregeringen. Våra kontaktförsök har dock genomgående möts med skrämmande brist på respekt för de både sanning och de sjukas situation.

Läs det här!

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Där är jag bra på att hamna… Och det är ingen rolig sits, precis. En rävsax, ett Moment 22 som det kan vara näst intill omöjligt att ta sig ur. Och lyckas man så är det till priset av ens hälsa, om den nu fanns innan det hände.

Har idag läst om ”Erik” som hamnade just där. I hans fall var det mellan FK som i princip friskförklarar honom och ett arbete som han p.g.a. sin sjukdom inte kan utföra.

Enligt läkarintyget innebär sjukdomen sömnbesvär med efterföljande trötthet samt nedsatt koncentrationssvårigheter. Mot bakgrund av symptomen vore det helt ansvarslöst att låta den sjukskrivne återgå till jobbet och köra lastbil, skriver läkaren.

– Att köra 24-meterssläp med mina symptom är inte lämpligt, enligt min läkare. Och det tycker inte jag heller. Det är ändå jag har som får ta ansvaret för om något händer.

Inte heller arbetsgivaren vill låta honom köra förrän han är friskförklarad.

Problemet är att försäkringskassan inte accepterar det läkarintyg han lämnat in som tillräckligt för att betala ut sjukpenning.

Enligt den försäkringsmedicinske rådgivaren går det inte att utläsa att de angivna besvären ”medför ett aktivitetshindrande tillstånd i ordinarie arbete som lastbilschaufför”.

Läs mer här.

FK nekade honom sjukpenning, och det ledde till en begäran om omprövning.

Han blev sjukskriven i januari och efter otaliga brev till försäkringskassan och ständigt nya besök hos läkare och psykolog fick han först avslag på sin begäran om sjukpenningen. Både oron och skulderna växte.
I början av sommaren begärde han omprövning av beslutet och han har senare kompletterat med ytterligare läkarintyg.

Det var först sedan även journalanteckningar från en specialist inom psykiatri skickats till försäkringskassan som han fick rätt till sjukpenning, dock inte från januari, utan från maj.
Både Erik själv och läkare intygar att hans sjukdom blivit värre för varje negativt besked han fått från försäkringskassan under våren. Det har varit tungt att orka fortsätta leva.
Vägen tillbaka till jobbet som lastbilschaufför har blivit längre.

Läs mer här.

Men inte ens med alla läkares, specialisters eller psykologers hjälp fick Erik rätten till ersättning, utan familjen var tvungen att skaffa en advokat som tog striden med FK. Med advokatens hjälp fick de rätt. Denne såg även till så att hans ersättning betalades ut ifrån första sjukdagen i januari.

Ibland undrar man vart det sunda förnuftet tar vägen när det kommer till myndighetsbeslut… Ska man verkligen behöva strida så här?

Tyvärr är detta bara ett av många, många liknande fall…

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

ACT är en relativt ny terapiform som tycks vara användbar till det mesta.

Läs gärna hela den här artikeln om ni har en föreställning om vad som är ”normalt”… 🙂

Tycker detta hör till de intressantaste teorierna:

In stark contrast to most Western psychotherapy, ACT does not have symptom reduction as a goal. This is based on the view that the ongoing attempt to get rid of ‘symptoms’ actually creates a clinical disorder in the first place. As soon as a private experience is labeled a ‘symptom’, it immediately sets up a struggle with it because a ‘symptom’ is by definition something ‘pathological’; something we should try to get rid of. In ACT, the aim is to transform our relationship with our difficult thoughts and feelings, so that we no longer perceive them as ‘symptoms’. Instead, we learn to perceive them as harmless, even if uncomfortable, transient psychological events. Ironically, it is through this process that ACT actually achieves symptom reduction—but as a byproduct and not the goal.

Och så var det då frågan om vad som egentligen är friskt och normalt. Ta en titt på det följande. Genast känner sig nog de flesta lite mindre ensamma med sina tankar. Visste ni t.ex. att i snitt varannan person i den här världen allvarligt har funderat på självmord? Och att så mycket som en av tio har försökt ta livet av sig? Eller att 30 % av befolkningen lider av vad som skulle definieras som en psykiatrisk diagnos? Det ger lite perspektiv…

Another way in which ACT is unique, is that it doesn’t rest on the
assumption of ‘healthy normality’.

Western psychology is founded on the assumption of healthy normality: that by their nature, humans are psychologically healthy, and given a healthy environment, lifestyle, and social context (with opportunities for ‘self-actualisation’), humans will naturally be happy and content. From this perspective, psychological suffering is seen as abnormal; a disease or syndrome driven by unusual pathological processes.

Why does ACT suspect this assumption to be false? If we
examine the statistics we find that in any year almost 30 percent of the adult population will suffer from a recognised psychiatric disorder
(Kessler et al, 1994). The World Health Organization estimates that depression is currently the fourth biggest, most costly, and most debilitating disease in the world, and by the year 2020 it will be the second biggest. In any week, one-tenth of the adult population is suffering from clinical depression, and one in five people will suffer from it at some point in their lifetime (Davies, 1997). Furthermore, one in four adults, at some stage in their lifetime, will suffer from drug or alcohol addiction. There are now over twenty million alcoholics in the United States alone (Kessler et al, 1994).

More startling and sobering is the finding that almost one in two people will go through a stage in life when they consider suicide seriously, and will struggle with it for a period of two weeks or more. Scarier still, one in ten people at some point attempt to kill themselves (Chiles and Strosahl, 1995).

In addition, consider the many forms of psychological suffering that
do not constitute ‘clinical disorders’— loneliness, boredom, alienation, meaninglessness, low self-esteem, existential angst, and pain associated with issues such as racism, bullying, sexism, domestic violence, and divorce.

Och vad kan man göra åt det här då?

Ja, läs artikeln så får du veta. Tycker att den var mycket bra, den bästa jag har läst om ACT hittills.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Older Posts »