Det här talet hölls i Sundsvall under sjukupproret i helgen. Tack för att jag fick läsa och publicera det, Ola. Man blir djupt berörd…
~ ~ ~ ~
”Jag är glad att ni är här, det talar väl om er. Det visar att ni är intresserade av vad som sker i Sverige och bryr er om vad som händer.
Jag heter Ola Sundberg och är tyvärr här av en ledsam anledning. Jag ska berätta för er om min fru Liza. Hon tog sitt liv i början av detta året. Hon klarade inte av tanken att bli utförsäkrad.
Ett tag var det så att enligt de ansvariga politikerna och försäkringskassan så fanns hon inte. Människor begick nämligen inte självmord till följd av de nya reglerna. Som en parentes kan ju nämnas att det tydligen var ok att framhäva att det hände med de gamla reglerna, man skulle bara inte säga det om de nya, inte enligt Gunnar Axén i riksdagens socialförsäkringsutskott i alla fall. Jag behöver nog inte gå in på hur upprörd jag var över detta.
Men sedan en tid har de börjat erkänna att det händer även idag. Så nu är Liza en siffra, en del i mängden. På ett vis är jag glad över att hon nu finns. Samtidigt önskar jag såklart att det inte fanns några sådana fall över huvud taget. Men det gör det, och det måste vi våga tala om!
Jag vill börja med att berätta lite om Lizas bakgrund. Hur hon var som person.
Hon älskade djur över allt annat. Hon började rida som fyraåring och fortsatte med detta hela livet. Hon utbildade sig till hästskötare och arbetade på travet. Hon var duktig, hon gillade att arbeta hårt och fick ofta ta hand om de hästar andra hade problem med. När hon slutade på travet var det en häst de sålde för att ingen annan kunde hantera honom.
Hon hade en lillebror som var gravt utvecklingsstörd. Han kunde aldrig tala men de förstod varandra ändå på något vis. När han dog fick hon beskedet på telefon. Sedan den dagen avskydde hon telefoner.
På senare år blev det mindre tid i stallet men desto mer tid med hundar. Hon älskade att träna med dem och var instruktör i brukshundsklubben.
I början av tjugoårsåldern började hon må dåligt av och till. Tillvaron var mörk och utan ljuspunkter. När hon var tjugofem fungerade det inte längre utan hon fick kontakt med psykiatrin, blev sjukskriven. Det visade sig att hon var bipolär, eller som man kallade det förr, manodepressiv. Ungefär här, för sju år sedan, lärde vi känna varandra på nätet. Det var något i det hon skrev, både i sina dikter och i sina mail till mig, som fångade mig. Det var ofta dystra tankar, men hon var också en glad och busig person.
Varje gång hennes sjukskrivning skulle förlängas fylldes hon av ångest. Då skulle en främmande människa besluta om hon var tillräckligt dålig för att vara sjukskriven, i en process som ibland tedde sig rätt underlig och godtycklig. Långt innan det var dags att lämna in en ny ansökan började oron. När den väl var inlämnad återstod väntan på beslutet.
Så här höll det på ett antal år. Det förekom rehabiliteringsåtgärder men det var inget som riktigt passade Liza, aldrig något som verkligen hjälpte henne, men tillvaron fungerade någorlunda. Så började det talas om nya regler. Som de utformades insåg Liza att sjukskrivningsprocessen skulle bli ännu jobbigare. Och det blev den. Eftersom hon redan var sjukskriven när de nya reglerna trädde i kraft kunde hon ansöka om en förlängning. Den fick hon beviljad, men hon fick också bekräftat att det förmodligen inte skulle gå nästa gång. Hon var inte tillräckligt sjuk för det enligt de nya reglerna. Detta fick vi senare bekräftat av flera försäkringshandläggare vi talade informellt med.
Liza kunde inte tala i telefon. Hon led av kraftiga humörsvängningar, mestadels åt det depressiva hållet. Hon var svårmedicinerad och ofta pendlade hon mellan lite glädje och nedstämdhet. Hon var fysiskt aktiv med djuren och så gott hon kunde på gym, när hon inte plågades av ryggbesvär eller ischias, men led ändå av en ständig matthet. Hon var stress och kritikkänslig.
När hon fick sköta sig själv, när det var som längst till nästa sjukskrivningsförnyelse, då fungerade vardagen rätt bra och hon kunde börja fundera över framtiden, om hon kanske kunde hitta någon syssla som passade. Men så kom stressen, förväntningarna från försäkringskassan som alltid ville ha en tidsaspekt på när något kunde väntas ske, och så var hon tillbaka på ruta ett.
Enligt de nya reglerna var Liza inte tillräckligt sjuk för att kunna vara tillsvidare-sjukskriven, dvs utan bortre tidsgräns. Varför? Därför att där platsar du bara om du är obotligt sjuk. Och bipolaritet, liksom Lizas andra problem, de är behandlingsbara. Ofta med ganska god framgång. Men det gäller ju bara om resurserna finns, vilket reglerna inte tar hänsyn till. Så med andra ord, har du en sjukdom som är långvarig men behandlingsbar, så får du inte förlängd sjukskrivning oavsett om behandlingsresurserna existerar eller ej.
Där vi bodde fanns det en psykiatriker som arbetade deltid. Liza fick höra att hon hade tur som träffat henne två gånger på ett drygt år. Övriga behandlingsresurser var inte mycket bättre. Den här situationen återfinns över hela landet. De som tog fram de nya reglerna måste ha känt till detta och kunnat räkna ut konsekvenserna, nämligen att sjuka blir utförsäkrade.
Att sätta upp regler som man vet kommer drabba människor hårt utan att ordna något alternativ åt dem, det är antingen cyniskt eller tjänstefel, i mina ögon både och.
Men, invänder vissa då, när din sjukskrivning tar slut följer en tre månaders utredningsperiod på arbetsförmedlingen, efter den kan du återvända till sjukförsäkringen om du fortfarande är för sjuk för att arbeta. Det låter ju bra. Men om du inte ens klarar av att gå på arbetsförmedlingens utredning? Om du får sådan ångest av kraven som ställs på dig, av att behöva träffa främmande människor, berätta om ditt innersta för dem, att du helt enkelt inte klarar av att gå dit?
Då har du inte uppfyllt kraven för att få återgå till sjukförsäkringen. Men, kommer invändningen, om man inte ens klarar arbetsförmedlingens utredning så skall det gå att få fortsatt sjukskrivning. Det låter ju också bra. Men fungerar det i praktiken? I min erfarenhet nej. Först och främst skall du få en tid hos en psykiatriker, vilket tar lång tid på de flesta håll i landet. Sedan skall han skriva ett intyg som accepteras av försäkringskassan, och vi vet väl alla vilka problem som uppstått på den fronten.
Liza blev 32 år. Hon skulle förmodligen ha utförsäkrats till hösten. Hon väntade inte på beskedet. De kontakter vi hade med försäkringskassan, både officiellt och privat, gav det underförstådda och inofficiella beskedet att så skulle det bli.
Man har skapat ett system som säkert skulle vara väldigt bra i en ideal värld. Men vi lever inte i en ideal värld. Det råder brist på psykiatriker, beteendeterapeuter och andra specialistkompetenser. Människor drabbas av sjukdomar som kräver flera år för att bli fri från, men som ändå inte är obotliga.
Visst kan man i enskilda fall oftast se misslyckanden till följd av till exempel resursbrist och alltså säga att det inte var de nya reglernas fel. Det är fel! Man måste ta verkligheten i beaktande när man skapar nya regler, särskilt när konsekvenserna av misslyckanden är så allvarliga.
Jag tror att min Liza inte bara skulle varit vid liv idag om hon fått en tidsobegränsad sjukskrivning, jag tror hon kunde varit på väg att bli bättre. Då hade hon sluppit stressa över förnyelserna och känslan av krav på att bli bättre de medförde och istället kunnat koncentrera sig på att bli bättre i sin egen takt. Med bara en liten stödinsats tror jag det varit realistiskt att se henne börja jobba deltid efter ett par år. Men det får vi ju aldrig veta.
Ökade stödinsatser och rehabiliteringsresurser är jättebra men de behöver vara på plats innan man ändrar systemet till ett som kräver att allt sådant fungerar. När Liza fick sin sista förlängning engagerade sig försäkringskassan mer i hennes rehabilitering än den gjort tidigare. Det var verkligt bra och resulterade i visst stöd från vår kommun som hjälpte Liza klara vardagen bättre. Men bara upp till en viss gräns, sedan fanns det inget mer att erbjuda. Så det blev ett steg taget, men inte ett andra. Vid sista kontakten med dem förklarade vi detta men det var inte tal om något mer utan det var bara att gå tiden ut. Angående Lizas oro inför att bli utförsäkrad fick vi höra att det var ju bara att gå på arbetsförmedlingens utredning så kunde man återvända till sjukförsäkringen sedan. Men för vissa är det inte så bara…
För många handlar det om att utsättas för krav de inte klarar av. Att tvingas genomgå en process som gör att man mår sämre.
Jag har fått höra att jag inte borde tala om sånt här. Att jag inte borde berätta om Liza. Jag har till och med blivit kallad okunnig och dum av en ledarskribent för en stor tidning. En av anledningarna skulle vara att man inte kan veta varför hon tog sitt liv då hon inte lämnade någon förklaring. Men vi som kände Liza bäst, släkt, vänner och vårdpersonal, är överens om att detta är den sannolika orsaken. Hon hade aldrig tidigare gjort något självmordsförsök. Det hade inte hänt något särskilt negativt i hennes liv innan. Däremot hade hon oroat sig mycket för konsekvenserna av de nya reglerna. Och där kan jag tillägga att det gjorde hon inte på grund av någon politisk skrämselpropaganda utan hon var oroad efter sina kontakter med försäkringskassan.
En annan anledning att jag skulle hålla tyst om det tycks vara att det är för känsligt. Jag har bara inte riktigt förstått på vilket vis. Alla hennes närmsta är ok med att prata om det. Och när sådant här inträffar tycker jag vi måste våga tala om det! Det blir inte bättre av att vi tiger, förnekar att problemet finns.
Jag har blivit beskylld för att gå vänsterns ärende. Jag kan bara säga att i den här frågan bryr jag mig inte om vilka som sitter vid makten, jag vill bara ha reglerna ändrade. Jag vill att de anpassas till verkligheten. Intentionerna bakom dem var säkert god, och de gamla reglerna var inte perfekta, men det måste gå att få till ett bättre system än det här.
Min Liza blev 32 år och vi fick bara sex år tillsammans. Jag hade räknat med fler. Ja, detta är ett känsligt ämne och det finns gott om exempel på okänsliga och sårande yttranden. Ja, man måste vara försiktig när man talar om det. Men vågar vi inte tala om det som är känsligt så kan vi inte få till stånd en förändring av ett regelsystem som drabbar människor när de är som mest utsatta. Jag hoppas och tror att ni som står här idag vill ha en sådan förändring.”
Bokstavsprinsessan 